Åbyn

(Text Marianne Lundqvist)

Åbyn, byn som växte fram där Hamrångeån rinner ner mot sjön, var redan vid medeltidens slut socknens ojämförligt största by. Tre gånger så stort jordatal som någon av de näst största byarna och sträckte sig från Trödjerån i Hille socken i söder till Wij by bortom gamla kyrkogården i norr.

   Mellan Trödje och Åbyns marker gick Kristinastigen, som änkedrottning Kristina lät göra farbar vid 1600-talets mitt och idag utgör delar av den gamla stigen Helgonleden – en pilgrimsled som fortsätter genom Hamrångebygden och upp mot Hälsingland.

   Fyra naturreservat finns på Åbyns marker. Sjugarna, Åby urskog, Ormön och Näset.

   Näset är åsen som skiljer byarna Åbyn och Häckelsäng och det var på Åbysidan, som det unika Hamrångefyndet – en glödpanna från 800-talets Bagdad hittades i en klippskreva av två grabbar 1943.

 

Åbyns första riktiga bebyggelse var koncentrerad till ”Höjen” med ursprung från 1500-talet. Av de åtta gårdarna blev tre kvar vid laga skifte, övriga gårdar flyttades ut och Åbyn växte både väster- och söderut. Det som sedan skulle bli orten Hamrångefjärden började ta form. Hit hade bönderna förut bara vandrat med kreaturen på försommaren, till fäbodarna Lötvallen, Råssvallen och Fagervik.

   Såväl Åbyns som Hagsta, Berg och Sjökalla byar hade dessförinnan fäbodar vid Björnön och Furön, men som bönderna tvingades lämna, när kronan lät göra Sältdala kronoallmänning till rekognitionsskog till förmån för järnbruken. Rätten till slåtterängar, husbehovsvirke och fiske kvarstod och ända in på 1900-talet ansågs sikfisket så värdefullt att byn var skattelagd för fångsten.

 

Redan tidigt fanns bebyggelse längs ån upp mot Kvarndammen och när kronan behövde mark till ett överstelöjtnantsboställe köpte kronan hemmanen av tre åbybönder och en gård byggdes strax invid dammen. Hit kom självaste kung Karl XI på besök vid en av sina resor norrut.

   I och med att den siste innehavaren av bostället lämnade sin tjänst 1794 var en över 100-årig era över. Gården fick ge plats för annan bebyggelse, men en identisk modell av överstelöjtnantsbostället finns idag uppställd på Hamrånge hembygdsgård.

   Verksamhet efter verksamhet byggdes upp efter Åbygatan och det sjöd av liv innanför gårdarnas portlider. I en var det garveri, där bygdens skomakare hämtade sitt läder, i en annan bryggeri. Det fanns linskäkter, trösklador och flera smedjor.

Första kvarnen uppfördes 1871, men brann ner fem år senare. Kvarnen byggdes upp igen och hit, till mjölnaren, kunde byns bönder ses farande med häst och vagn för att mala sin säd Mjölnaren är sedan länge borta, men kvarnen med kvarnrätt för evig tid finns kvar.

 

Vid 1900-talets början hade området kring Kvarndammen vuxit till något av ett sockencentrum. Här låg en handelsbod och i Åhyddan inrymdes post och Hamrånges första telefonväxel.

   Bydelägarna i Berg (på andra sidan ån) och Åbyn såg möjligheterna med åns rinnande vatten och när bystämma hölls 1912 beslöt man att bilda ett gemensamt bolag mellan byarna Berg och Åbyn för att utvinna el ur vattenkraften. Verksamheten upphörde när bolaget såldes till Bergvik & Ala i början av 1960-talet men återupptogs i privat regi 1994.

   Kvarndammen med sin vattenspegel finns kvar och används flitigt sommartid som badplats. Följer man ån neröver finns en fiskodling från 1950-talet intakt bevarad, liksom byns tvättstuga, där gårdagens husmödrar skrubbade gårdens tvätt, medan barnen fick sig ett bad i något av de stora karen.

 

Historien om Åbydals herrgård tog sin början 1871, då Hamrångeverkens samtliga hemman sammanfördes till ett enda jordområde. Fem år senare lät brukspatron Berndt von Schinkel uppföra byggnaden i säterigårdsstil med därtill hörande ekonomibyggnader, rättar- och arbetarbostäer. Han skänkte sedan gården till sin oäkta son Oscar Mauritz Björnclou, som drev gården som ett storjordbruk under en lång följd av år. I och med första världskrigets slut var herrgårdens storhetstid förbi, men patron Björnclou bodde kvar till sin död 1936. Herrgården bytte sedan ägare flera gånger och den en gång så pampiga byggnaden fick förfalla så långt att den till slut inte gick att rädda. 1985 brändes Åbydals herrgård ner.

 

På Åbyns marker längs den gamla kustlandsvägen, fanns ett länsmansboställe för postdiligens och forbönder redan under 1700-talet och under nästa sekel växte fler verksamheter fram, bl.a flera sågar och delar av byn fick egna namn. I Vattharen fanns ett tegelbruk och på Rån en ångsåg och ytterligare ett tegelbruk.  Det var också på Rån som den första skolan byggdes 1868. Och 1901 startades ett bageri, som sedan drevs vidare i samma familjs regi ända in på 1990-talet.

 

När ostkustbanan stod klar 1926 innebar det ett verkligt uppsving och med egen station växte en helt ny ort fram. Bynamnet Åbyn blev nu bebyggelsen längs ån från Vijvägen i norr och ner till den nya orten som fick namnet Hamrångefjärden. Där Rån och Vattharen ingick, men även Hagalund, Näsudden, Duvbacken, Fagervik, Lötvallen och Lunda.