Sjökalla

(Text Marianne Lundqvist)

Sjökarlarnas by. Namnformen utgår från en fornnordisk flertalsform, som kan översättas till Sjökarla. I gamla tider fanns tidvis sjö på den sanka marken med namnet Flan. Namnet betyder grund vik och det var troligen här sjön låg, som sjökarlarna bodde vid.  Men redan 1541 benämns byn Sjökalla och gränsade strax söder om Västerhäll mot Bergs by.

   Sjökarlarnas by hade lockat till bosättning redan under förhistorisk tid. Gravfälten är flera och omfattande. Bland de fynd som gjorts finns en ornerad armring i brons och en nyckel av brons med genombrutet ax passande ett bultlås.

   Och var det kanske vikingar i byn som idogt slipade fram ”skrinan” på Västerhäll för att säkerställa sin ätts fortlevnad? I asatron stod berget för urkraften och att åka utför på ”skrinan” skulle inte bara öka kvinnornas fruktsamhet utan också ge kraft inför barnafödandet.

   Byn bestod från början av tre hemman i nedre delen av byn. Torp och backstugor fanns på 1700-talet längs Viksjövägen, som då kallades Sjökalla sved, vilket tyder på att det från början var skogsmark som svedjebränts till åker. De tre hemmanen blev till ett efter Träpatronernas besök i byn och det stora Bolaget lade under sig två av hemmanen.

   Byns fäbodar låg från början på andra sidan Storsjön, men flyttades under sent 1800-tal till den plats vid Viksjövägen, där de fortfarande finns kvar. Fäbodlivet för Sjökallas del fortlöpte inte länge efter flytten utan upphörde förmodligen redan under tidigt 1900-tal.

 
Under 1960-talet förändrades lantbrukets förutsättningar i rask takt. KR-jordbruk var nyckelordet, stora enheter skulle bildas. I Sjökalla by startades bygdens enda KR-jordbruk med en besättning på som mest sjuttiofem kor. Mjölkproduktionen pågick under mer än tjugo år, därefter med inriktning på köttdjursuppfödning innan djurhållningen upphörde 1996.

   Marker brukas fortfarande, men i övrigt präglas Sjökalla av idag av bostadsbebyggelse.