Varje bygd skulle ha sin egen kultplats, sitt egna hednavi, befallde asatron. Det blev ursprunget till byn Wij, en av Hamrånges äldsta byar, som fick sin plats mellan Storån och Häckelsängsdalen med gräns mot Åbyn i söder. Wij växte allteftersom vattnet gav vika, en jordbruksbygd växte fram. Men när Ostkustbanan drogs fram genom bygden, fick bynamnet ge vika för Bergby, som blev samlingsnamnet för  byarna Berg, Fors, Sjökalla, Wij, Häckelsäng och Totra. Men Wij bys historia, den finns kvar.

Hela Wij by låg nedbränd och öde efter rysshärjningarna den 18 maj 1721. Men livet gick vidare och sakta men säkert byggdes gård efter gård upp igen. 1758 uppfördes bygdens sockenmagasin på Magasinsbacken, det som idag är den äldsta byggnaden i Wij.

   Sockenmagasinet var dåtidens bank men där valutan utgjordes av spannmål istället för kontanter. Bönder med överskottssäd kunde göra insättningar medan de sämre lottade mot ränta kunde få låna. Efter ny skörd återbetalades såväl skuld som ränta med spannmål med noggranna noteringar. Spannmålsmåtten daterade 1700- och 1800-tal finns fortfarande bevarade magasinet.

   Efter 1860 började magasinens tillgångar förvandlas till kontanter. Förvaltare blev Hamrånge Jordägares kassa, som till olika behov i bygden lånade ut likvida medel.

Byggnaden förvaltas fortfarande av Jordägarkassan med huvuduppgift att ansvara för fastighetens underhåll, så att byggnaden bevaras även för en framtid.

Även till Wij by hörde fäbodar. Den första låg i Weda, eller Nybodarna, som den hette från början. Men med järnbrukens intåg väcktes inresset för Nybodarna även från annat håll. Hit fraktade järnroddare stångjärnet från Viksjö för vidare transport till Axmars eller Norrsundets hamnar. Brukspatronens makt var stor och då fäbodarna ansågs vara ett hinder för järntransporterna flyttades fäbodarna till Högbacken 1840.

   Drygt tjugo år senare var järnbrukseran över , men än en gång skulle Nybodarna komma i fokus. Efter stormfällningen 1867 såg en grosshandlare Åsbrink från Gävle att pengar fanns att hämta och lät uppföra en ångsåg  på platsen. Det blev början till en tjugoårig glansperiod för Weda och vid den tiden bodde här fler människor än i Norrsundet.

   Idag är Weda ett vackert sommarstugeområde, men dolda under gräs och sly ligger fortfarande grundstenarna från såg- och maskinbyggnader, kolhus, kontorsbyggnad, stall, brygghus och badhus och minner om tid som varit.

   Den forna fäboden berättar med sin historia om en utveckling kantad av bönders idoga strävan, brukspatroners makt och ett slitsamt arbete för att klara vardagen.

   Längs vägen vid Messmörsgummans sten skulle kvistar läggas för att få fredad väg på den fortsatta vandringen. Offerkastet finns fortfarande kvar, stenen sparades på sin plats när E4 byggdes om 2003.

Högbacken blev inte bara den nya fäbodplatsen. Med närheten till Tönnebro anlades en flottränna, som var i bruk till 1910. Därefter byggdes en järnväg mellan Högbackens sjöar, där lok och vagnar lastade med timmer tuffade fram varje vår och försommar. Tåget kom att gå ända fram till 1941.

   Högbacken blev också en samlingsplats sommartid, med eget café, fester och dansbana. Dagens Högbacken är ett sommarparadis, inte bara för fritidsboende utan även en offentlig badplats, där två av fäbodstugorna finns kvar för uthyrning.

Med kyrkan på Prästberget blev Wij by centrum i orten Bergby och det var här som olika verksamheter, villaområden och hyreshus växte fram.

   Längst bort i byn låg Wij Såg & Hyvleri, från början en gemensam sågplats för Wij och Häckelsängs bönder, men som sedan 30-talet drevs i privat regi. Sågen lades ner, ett nytt företag tog vid och efter 1980 bedrevs tillverkning av främst sjukvårdsutrustningar, men även båtkapell i lokalerna. Även det företaget lades ner, men verksamhet är det fortfarande i byggnaderna, idag ett webbföretag med inriktning på hund- och kattprodukter.