Axmarby

(Text Marianne Lundqvist)

Axmarby är byn, som, även om förändringens vindar blåst,  behållit karaktären av verklig sommaridyll med sina blommande ängar, doften från havet och vågskvalp mot rödfärgade sjöbodar.

 

Byn har anor sedan årtusenden, där gravrösen och fornfynd vittnar om människors vardag, då livet gick ut på att överleva och skogen rik på villebråd och havet fyllt av fisk gav vad som krävdes. När bofast befolkning fann sin nya hembygd i Hamrånge blev Axmarfjärden den andra inseglingsplatsen för 600-talets boplatssökare.

   Namnet Axmar har sin förklaring i de bördiga tegarna, där sädesaxen växte och namnets andra del hämtades från ”mar” med betydelsen grund havsvik. Ändelserna –by och –bruk tillkom först vid järnbruksepokens tillkomst under 1600-talet.

 

Ett synbart bevis på att trakten varit bebodd sedan mycket lång tid är Högkullen eller Axmarhögen som den också kallas. Gravhögen, därtill Gästriklands enda storhög, är tre meter hög och har en diameter av trettio meter. Den ligger efter gamla Gåsholmvägen och är daterad från yngre järnålder, eventuellt vikingatid år 400-1050.

   Några arkeologiska utgrävningar har inte gjorts av gravhögen.

 

Efter en skogsbrand under krigsåren kom ”Kvarnmogarna” i dagen.  Ett fyra hektar stort område på Axmarskogen. Här hittades stora mängder kvarnstenar, där tankar väckts att det förekommit någon form av industri för byteshandel. Troligast är dock, att produkten endast använts lokalt, då materialet i stenarna består av sedimentgnejs, ett mycket mjukt material, som bör ha varit förhållandevis olämpligt som råvara.

   Tidsmässigt beräknas kvarnstensbrottet härröra från medeltidens andra hälft, omkring 1400-1500-talet

 

För fjärdspetsarnas människor var fisket av väsentlig betydelse sedan begynnelsen, men när landhöjningen gjorde Hamrångefjärden till insjö, koncentrerades fisket som näringsgren alltmer till Axmar med omnejd. Så det är i Axmar som bygdens verkliga fiskehistoria har skrivits, även om brukandet av jorden och kreatur för husbehov också utgjorde en viktig del.

   Så fortsatte livet, århundrade efter århundrade tills den sensommardag 1670, då bergmästare Claes Depken kom till byn i ett viktigt ärende. För från och med nu skulle nya blad skrivas i Axmars historia.

   Byns sex bönder satte sina bomärken under en uppgörelse, som tillskansade Depken stora arealer fin storskog från samfälld mark. En del av Axmarby skulle, med vissa förbehåll, nu och för all framtid bli Axmarbruk. Järnbrukseran i Hamrångebygden hade börjat.  Det var också nu, som kolningen på allvar kom igång och under nära tre århundraden skulle det kolas i Hamrångeskogarna. Och Axmars marker låg nära till hands för det nyuppförda bruket vid Skärjån. Någon skogsavverkningsreglering fanns inte förrän i slutet av 1760-talet, så kolskogarna var nog ingen vacker syn. Kolleveranstvånget för bönderna gjorde att även grovskogen hamnade i brukens kolhus.

 

Järnbruken satte sin prägel på Axmarby på mer än ett sätt. Efter att vägen gjorts framkomlig för järnforor mellan Axmars bruk och kustlandsvägen och efter det att Axmars brukspatron köpt Vifors bruk kördes tackjärn genom byn för utsmidning i Vifors.  Bakforan av smitt stångjärn skeppades från Axmarby, liksom det järnrodda smidet som kom från Viksjö och Veda.

   Under segelskutornas tid bjöd Axmarbyfjärden stor hamn med kajer i tre sträckningar. Ett magasin för spannmål, ett för tegel, salt och gods. Det lastades och lossades, hit kom rysk spannmål i bastmattor för lagring och i många skutor travades björkved i lastrum och på däck för återlast till Gävle. Byn hade till och med ett eget varv, där bybönderna byggde egna fartyg.

   Axmarby var ett dåtiden utflyktsmål och 1883 kunde man göra reseturer med ångaren Emil från Gävle till Norrsundet och Axmarby två dagar i veckan.

 

Även om jordbruk och fiske dominerade som levebröd, så växte också annan företagsamhet fram. Under tidigt 1900-tal byggdes Axmarsågen och sysselsatte femtio man redan efter några år. Virke såldes både inom landet och på export, men efter 25 år var sågverkseran över. Istället växte nya verksamhetsgrenar fram och i  byn tillverkades köksinredningar och vävstolar, det fanns en tjärfabrik, ett skrädderi och en man byggde fioler. Skola fick byn genom byamännens försorg och i slutet av 1800-talet bildades den första konsumtionsföreningen. Butiken fanns kvar några år ända in på 2000-talet.

   1897 fick byn sitt eget missionshus, och som fortfarande med sitt läge intill landsvägen, är något av en symbol för Axmarby. Gudstjänstlokalen används fortfarande, här hålls både dop och bröllop, här har byn sin vävstuga och på övre våningen finns ett litet bymuseum.

  

Men tiden står aldrig stilla och förändringar följer med. I den f d Konsumbutiken inryms ett dataföretag och Hamrångebygdens veterinärmottagning, byns skola lades ner 1959 och blev istället samlingslokal för byn. Axmarbys ordenshus, där logen Ax i Dalen hade sin verksamhet, har gått från att vara IOGT-lokal till auktionshall och sedan på privat initiativ totalrenoverats, blivit till Lilla Teatern, som nu öppnar upp för olika evenemang.

   Axmarby har en egen intresseförening och varje midsommarafton sedan 1978 anordnar byns idrottsförening Midsommarloppet, ett åtta kilometer långt motionslopp som går mellan Gåsholma och Axmarby och lockat många välrenommerade deltagare genom åren,  bl a landslagsåkaren i skidspåret, Anders Södergren.