Axmar bruk

(Text Marianne Lundqvist)

 Invid Skärjåns stränder växte Axmarböndernas skogar täta och här låg byns fäbodar. När järnbruksepoken tog sin början under 1670-talet fick skogen istället ge plats för masugn, hammare och härdar. Axmars bruk började ta form och små smedstugor med fähus byggdes för yrkeskunnigt folk till järnbruket.

   De förbehåll bönderna tillskansat sig vid köpet av Axmars skogar skulle visa sig vara tämligen ringa mot de privilegier bruket tillskrev patronen vid Axmars bruk. De gav honom ensam köprätt till byns kol, även från den bondeskog som inte ingick i köpet. Kolbönderna blev mer eller mindre livegna och samma förhållande kom att råda vid både Vifors och Viksjö bruk.

   Bruket bytte ägare och 1697 tog Brita Behm över som brukspatron. Hon var en hårdför kvinna som styrde sitt bruk med järnhand och hon kom att gå till historien under namnet Järn-Brita.

 

Inte heller Axmarbruk klarade sig undan ryssarna härjningar 1721. Hela bruket brändes ner. Masugn, hammare, bruksgård med ekonomihus, arbetarbostäder och sjöbodar raserades. Hela kolförrådet, 360 stigar, brändes och man förde bort 57 skeppund stångjärn. Till den övre hammaren hittade de dock inte, så den klarade sig undan förödelsen. Fyra år senare var bruket återuppfört igen och järnbruket. När den nye bruksherren, David Schinkel, tog över bruket 1777 lät han omgående bygga om både masugn och nedre hammare. Anlade därtill både knipp- och spikhammare.

    Den vackra förvaltarbyggnad, som uppförts 1756 ansågs nu inte tillräckligt ståndsmässig och istället uppfördes Axmar slott 1861, som omgavs av en park med lusthus och ädla lövträd. Nya arbetarbostäder byggdes, ny ladugård likaså. Även skola, skogvaktarbostad och trädgårdsmästarbostad med orangeri. Folk flyttade in och Axmarbruk hade under det kommande halvseklet en verklig storhetstid. I det nya järnbruket pågick arbetet dygnet runt och det järn som inte användes i de egna smedjorna gick på export från hamnen. Det lär till och med i Kina finnas åtskilliga mil järnvägsräls som tillverkats av järnet från Axmars bruk.

   Men när järnbruket lades ner i slutet av 1920-talet förändrades förutsättningarna, även om krigsårens tjärfabrik innebar ett uppsving.  Axmarbruk började avfolkas och förvaltarbyggnaden revs 1959. Elva år senare gick slottet samma öde till mötes.

  

1996 kom en krögare vid namn Claus Hartwig till Axmarbruk med en vision att skapa en exklusiv restaurang i det gamla magasinet vid hamnen. En fiskekrog där gästerna skulle erbjudas mat av hög kvalité, men också ges en inblick i gästrikekustens unika skärgårdsmiljö och Axmarbruks historia.

   Fiskekrogen Axmar Brygga kom att bli navet i den utveckling som sedan följt i Axmarbruk. Bruket ägs sedan 2008 av föreningen Hyttan, tre år senare blev bruket Gästriklands första kulturreservat.

   I föreningen Hyttans regi har utvecklingen gått stadigt framåt. Orten har vuxit och blivit till ett verkligt turistmål.  Hela slottsparken  med stenmur har restaurerats upp, trädgårdsmästarbostaden med orangeri har blivit Axmar Brukscafé, i en av arbetarlängornas bostadshus bedrivs Bed & Breakfast med gårdsbutik fylld av lokala produkter. I byggnaden Bläckhornet nere vid hamnen visas och säljs konst och hantverk under hela sommaren och det erbjuds både cykel- och vandringsleder liksom att ta del av undervattensparken Axmar Blue Park. Och under sommaren arrangeras både marknadslördagar och bruksdag med olika inslag.

   Hyttan som restaurerades 1971-72 visas vid guidningar under sommaren och här arrangeras både teater, musikföreställningar och julmarknad.