Axmarby

(Text Marianne Lundqvist)

 Axmarby bär spår av mycket tidiga boplatser. Gravrösen och fornfynd flera tusen år gamla vittnar om människors vardag, då livet gick ut på att överleva och skogen rik på villebråd och havet fyllt av fisk gav vad som krävdes.

  När bofast befolkning fann sin nya hembygd i Hamrånge på 600-talet blev Axmarfjärden den andra inseglingsplatsen.

   Namnet Axmar kommer från de bördiga tegarna, där sädesaxen växte och namnets andra del hämtades från ”mar”, som betyder grund havsvik. Ändelserna –by och –bruk tillkom först vid järnbruksepokens tillkomst under 1600-talet.

  

Att trakten varit bebodd sedan mycket lång tid visar Högkullen eller Axmarhögen som den också kallas. Gravhögen, som är daterad från yngre järnålder, eventuellt vikingatid åren 400-1050, ligger efter gamla Gåsholmavägen. Den är Gästriklands enda storhög, vilket tyder på att kungamakten då var långt borta från dessa trakter och stormännen få. Någon arkeologisk utgrävning har inte gjorts av Axmarhögen, däremot bär en grop i gravens övre del spår av plundring.

 

Efter en skogsbrand under krigsåren kom ”Kvarnmogarna” i dagen. Ett fyra hektar stort område på Axmarskogen, där mängder av stora kvarnstenar hittades.

   Fynden är många och resterna vittnar om ett gediget och drygt arbete för att tillverka kvarnstenarna. Vad som förvånat är, att materialet i stenarna är sedimentgnejs, som är mycket mjukt och bör ha varit förhållandevis olämpligt som råvara. Tanken har väckts, att det vid Kvarnmogarna förekommit någon form av industri för byteshandel, men troligast är att produkten endast använts lokalt.

   Tidsmässig beräknas kvarnstensbrottet härröra från medeltidens andra hälft, omkring 1400- 1500talet.

 

När landhöjningen kom och gjorde Hamrångefjärden till en insjö koncentrerades fisket som näringsgren alltmer till Axmar med omnejd. Framförallt till Kusön, Sundsmar och Gåsholma. Så det är i Axmar som bygdens verkliga fiskehistoria har skrivits, även om brukandet av jorden och kreatur för husbehov också utgjorde en viktig del.

   Så fortsatte livet, århundrade efter århundrade, men så, en sensommardag 1670 kom bergmästare Claes Depken till byn i ett viktigt ärende. Och från och med nu skulle nya blad skrivas i Axmars historia.

   Byns sex bönder satte sina bomärken under en uppgörelse, som tillskansade Depken 3000 tunnland fin storskog från samfälld mark. En del av Axmarby skulle, med vissa förbehåll, nu och för all framtid bli Axmarbruk. Som betalning för skogsmarken erhöll bönderna 600 koppardaler jämte 12 tunnor gott, spanskt salt. Järnbruken och därmed industrialiseringen i Hamrångebygden hade tagit sin början.

    I mindre skala hade det kolats runtom i bygden redan tidigare, men yrkesmässigt kom kolningen igång på allvar först med järnbruken. Under nära tre århundraden skulle det kolas i Hamrångeskogarna och Axmars marker låg nära till hands för det nyuppförda bruket vid Skärjån.

   Någon skogsavverkningsreglering fanns inte förrän i slutet av 1760-talet, så kolskogarna var nog ingen vacker syn. Kolleveranstvånget för bönderna gjorde att även grovskogen hamnade i brukens kolhus.

 

Järnbruket satte sin prägel på Axmarby även på annat sätt. Fäbodarna som nu låg på brukets marker fick bönderna ge upp, men fäbodbruket fortsatte ännu en tid vid Marbo och Åsbäcks backar.

   Efter att vägen gjorts framkomlig för järnforor mellan Axmars bruk och kustlandsvägen och efter det att Axmars brukspatron köpt Vifors bruk, kördes tackjärn genom byn för utsmidning i Vifors. Bakforan av smitt stångjärn skeppades från Axmarby, liksom det järnrodda smidet som kom från Viksjö vid Veda.

   Under segelskutornas tid bjöd Axmarbyfjärden stor hamn med kajer i tre sträckningar och med magasin för olika ändamål. Det lastades oh lossades, det kom rysk spannmål i  bastmattor för lagring och i många skutor travades björkved i lastrum och på däck för återlast till Gävle. Till och med eget varv hade byn, där bybönderna byggde egna fartyg.

   Axmarby var ett dåtidens utflyktsmål och 1883 kunde man göra reseturer med ångaren Emil från Gävle till Norrsundet och Axmarby två dagar i veckan.

 

Småindustri och affärsutveckling växte fram och under tidigt 1900-tal byggdes Axmarsågen vid hamnen, som sysselsatte ett 50-tal man redan efter några år. Virket från Axmar såldes både inom landet och på export. Sågen lades ner efter 25 år, men många andra verksamhetsgrenar växte fram. I byn tillverkades allt från köksinredningar till vävstolar och manglar, under några år fanns en tjärfabrik i byn och det bedrevs skrädderi, saftfabrik och korgmarkeri.

   Det vita missionshuset, som stått alldeles intill genomfartsvägen alltsedan 1897 har blivit någon av en symol för byn. Gudstjänstlokalen används fortfarande både vid dop och bröllop, i ett av rummen har byn sin vävstuga och på övre plan har byborna sammanställt ett litet museum som berättar om byns historia.

 

Jordbruk och fiske dominerade ända in på 1940-talet. Då bodde över 500 personer i byn och i nästan varje gård fanns en eller flera kor.

    Men tiden står aldrig stilla och förändringar följer med. Byns skola är nerlagd, Konsumbutiken likaså och idag har sädesfälten fått ge vika för den nya tidens anda. Det öppna landskapet vårdas nu av fritidshästar och moderna lantbrukmaskiner och i den f.d. Konsumbutiken har Hamrångebygdens veterinär sin mottagning.

   Karaktären av verklig sommaridyll har Axmarby behållit med sina blommande ängar, doften från havet och vågskvalp mot rödfärgade sjöbodar.

   Ideella krafter håller byn levande – den egna intresseföreningen, som värnar om byns utveckling och idrottsföreningen som varje midsommarafton arrangerar Midsommarloppet mellan Gåsholma och Axmarby.